Jedi-Nea

Svart på vitt. 

 

Idag hade vi genusföreläsning med Susanna. En helt fantastisk lärare på HLK som verkligen gör föreläsningarna roliga och spännande. 

 

Vi pratade som sagt om genus. Jämställdhet och jämlikhet. 

 

Under föreläsningen så drar hon ett exempel från hennes erfarenhetbank där hon och hennes dotter är på vårdcentralen och hur alla sitter i sin egen lilla värld och är knäpptysta och väntar på att sitt namn ska ropas upp. I det kommer det in tre stycken vuxna från Somalia med sex barn. Och de pratar på somaliska och barnen börjar leka hej vilt och Susanna ser hur de andra reagerar i detta. Susanna själv tycker att det är jättekul för att det händer något. Något som vi svenskar inte brukar göra. Det är ju jättekul! Är det leksaker så ska de användas. Och därför vill jag berätta om en tanke jag fick idag. 

 

Jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig från resecentrum in till centrum för att jag skulle åka hem. 

I busskuren stod jag och sedan kom det allt fler och fler som ställde sig i busskuren. Men, alla ställer sig på olika ställen så att det endast får plats med ett par stycken. Alla är knäpptysta och pratar inte med varandra. De flesta (inklusive jag) tittar ner på mobilen och blir irriterad på att bussen inte dyker upp. Vad skulle hända om jag helt plötsligt började sjunga högt? Eller bara börja prata med någon som står där? Det tillhör ju givetvis inte normen. Däför blir jag konstig. 

 

Varför ska man alltid hållas till normer? Varför bryter man dem inte ibland? (Så länge det inte kränker eller skadar någon annan givetvis!). 

 

Sedan när man sitter på bussen, då sätter sig alla personer i varsitt säte och helst en bit ifrån närmaste person. Så upplever jag det i alla fall. Varför? Där pratar ingen med varandra heller om man inte känner varandra. Det gör man ju för att man inte vill verka konstig och därigenom bryta mot normen. 

 

Därför blev Susannas konkreta exempel på det med att bryta normer så intressant. 

Det är så intressant att se hur folk reagerar. Detta är något som vi inte tänker på utan vi gör det automatiskt. 

Som Susanna sa, vilken rätt har jag att döma andra? 

Men vilken rätt har andra att döma mig då? 

 

Det är ett sånt konkret exempel på hur vi agerar utifrån normer samt hur mycket vi tänker på hur andra tänker om oss. "Man ska inte vara olik de andra för då är man konstig o.s.v.". 

 

Det är så spännande med sådana situationer som man kan lära sig om andra och om sig själv i vårt normkritiska samhälle.